Värkarna började på tisdagsmorgonen men var fortfarande väldigt oregelbundna och inte alls så kraftiga. Jag hade fått höra att när värkarna väl var igång så skulle jag märka det, vilket jag inte gjorde. Ett par timmar senare började det bli kraftigare värkar så jag ringde Tobbe som var på jobbet och berättade att jag trodde det var på gång. Det tog bara någon timma innan Tobbe var hemma hos mig, inte alls lika uppjagad och stressad som jag hade förväntat mig att han skulle vara. Strax efter att Tobbe hade kommit hem ringde jag både mamma och Hannah för att berätta att det var på gång. Mamma bad oss gå ut och gå för att få igång värkarbetet snabbare, så vi gjorde som hon sa men höll oss nära gården ifall jag skulle få för ont och behöva gå tillbaka. När vi kom in igen tappade jag upp ett bad och försökte gå ner lite i varv, adrenalinet hade pumpat genom kroppen på mig hela morgonen. Detta hade vi ju väntat på i 9 månader.

Klockan kvart över två gick den efterlängtade slemproppen och strax därefter blev värkarna kraftigare och gjorde nu mer ont. När klockan började närma sig fyra packade vi ihop det sista till bb-väskan och åkte ut till mamma och pappa. När vi kom dit ångrade jag att vi hade lämnat lägenheten här hemma. Där hade jag haft läget under kontroll hela förmiddagen. Värkarna blev mer regelbundna och kom nu med bara några minuters mellanrum. Vi satte oss i soffan allihopa och spelade wordfued genom telefonerna och mellan minuterna bearbetade jag värkarna som kom. Jag, mamma och Tobbe satte oss i uterummet för att ta en ciggarett och där räckte det med att jag satte mig ner så kom värkarna igång riktigt ordentligt. Nu kom tårarna. Mamma tyckte det var dags att ringa in så Tobias ringde förlossningen och förklarade läget, slemproppen som hade gått vid klockan två och värkarna som startat tidigt i morses. Dom tyckte vi skulle komma in. Ifrån det att Tobias ringde förlossningen tills dess att vi kom  in och fick ett rum är det ganska suddigt. Jag minns hur jag kände mig lite obekväm när vi väl hade kommit in, det var inte riktigt som jag hade förväntat mig och personalen kändes stel. Barnmorskan vi fick hette Britta och gav oss alla tre ett dåligt intryck redan ifrån början. 20 över sju var vi inskrivna och till min stora besvikelse var jag inte öppen mer än 2 cm, men hon gjorde ändå bedömningen att inte skicka hem mig eftersom att värkarna fortfarande var så täta. Jag fick 2 starkare alvedon och tappat upp ett bad. Tobbe hjälpte mig att massera genom varje värk, det var skönt!

När jag kom upp ur badet och lagt mig i sängen igen fick jag förberett för epiduralen. Sköterskan hade svårt att hitta ett blodkärl i handen på mig så efter att hon grävt och stuckit mig i både armar och händer går hon och ber om hjälp. En annan sköterska kommer in och fixar det på första försöket. Nu hade vi fått kopplat för att kunna se bebisens hjärtljud och mäta värkarna. Jag fick även prova TNS, en bedövningsmetod som gav ifrån sig stötar för att milda värkarna. Det hjälpte ett par timmar men sen blev det bara obehagligt. När klockan hade slagit tio var det dags för skiftbyte på förlossningen. Våran barnmorska hade redan berättat för oss att vi skulle få en ny sköterska klockan tio och eftersom att jag inte var helt bekväm med henne kändes det helt okej. Den nya barnmorskan gjorde en ny undersökning för att kunna göra en bedömning och trots att det var flera timmar senare hade jag fortfarande inte öppnat mig något mer. Hon fortsatte mäta bebisen hjärtljud och kollade hur kraftiga värkarna var. Dom kom fortfarande tätt men var svaga. Hon tyckte vi skulle stoppa värkarna så jag kunde få sova natten ut, men jag höll inte med. Hade jag haft värkar i drygt 18 timmar kunde vi lika gärna fortsätta. Men barnmorskan förklarade att om det var igång på riktigt skulle värkarna starta igen imorgonbitti. Och efter alla timmar kände jag mig faktiskt ganska utmattad och längtade efter att få komma hem och lägga mig i min säng. Jag fick två tabletter som skulle avta värkarna och två sömntabletter för att få sova ordentligt.

Halv sju var klockan när jag vaknade igen, jag och mamma gjorde i ordning en kopp kaffe och kom överens om att hon kunde åka hem igen. Jag hade inga värkar och kände inte heller att det skulle vara något på gång. Tjugo minuter senare hade pappa varit här och hämtat mamma och jag hade gått in och lagt mig för att försöka sova, men jag hann bara ligga där i några minuter innan första värken kom. Jag väckte Tobbe och ringde mamma som kom hit igen. Värkarna kom med långa mellanrum men var fortfarande kraftiga. Hela morgonen och förmiddagen gick jättesegt framåt.

Strax efter två gick vattnet. Jag låg i soffan och märkte hur blött det blev. Äntligen hände det något! Därefter kom värkarna med kortare mellanrum. Medans jag stod och lutade mig över diskbänken och försökte koncentrera mig att andas lugnt under värkarna, ringde Tobbe förlossningen för att berätta att vattnet hade gått. Dom sa till oss att vi var välkommna in när vi ville, men denna gången ville jag inte åka in förtidigt och bli besviken över att jag inte öppnat mig något. Så vi fortsatte bearbeta värkarna här hemma. Här någonstans tappade jag tidsuppfattningen. Jag hade fullt upp med att jobba mig genom värkarna. Jag pendlade ifrån att hänga mig över Tobias, luta mig över diskbänken eller springa på toaletten. Vattnet fortsatte sippra titt som tätt och jag fick ofta springa för att torka eller byta till torra kläder. Nu hade även pappa kommit hit. Alla tjatade och ifrågasatte mig om jag inte ville åka in, flera timmar hade hunnit gå, värkarna var täta och det blev svårare att få kontakt med mig. Vid sista tillfället hemma frågade Tobbe mig om det trycka på någonting och jag svarade då ja. Efter det minns jag bara hur stressigt allting blev, pappa och Tobbe hjälpte mig ut till bilen och sedan bar det iväg ännu en gång. Väl framme på förlossningen körde vi fram hela vägen till entrén, Tobbe hjälpte med mig upp medans mamma åkte och parkerade bilen. En kvinna mötte oss vid ingången och hjälpte oss in till hissen, gratulerade och önskade oss lycka till. När vi kom till förlossningen fick vi stå och plinga på klockan en bra stund innan någon kom och öppna för oss. Det var ingen som riktigt ville ta emot eller hjälpa oss så Tobbe stackarn som var helt till sig av stress och oro började skälla att vi behövde hjälp NU och att det inte var okej att ignorera som dom gjorde. Det tog då fart och jag hade säkert 7 barnmorskor som hjälpte mig i sängen, av med kläderna och gav mig lustgasen. Jag var fortfarande bara öppen 2 cm, 2 cm?! Jag som har kämpat och haft ont i två dagar nu. Vi mäter av bebisens hjärtljud och värkarna och strax därefter ber hon mig att försöka vila så gott det går. Jag har fortfarande ingen tidsuppfattning. När mamma kom upp började lustgasen slå till och jag minns hur jag tänkte "vad livet är underbart, låt det föralltid vara såhär" TÄNK om jag visste då vad som väntade mig. Allting gick väldigt segt och vid sista undersökningen den natten hade jag fortfarande inte öppnat mig någonting. Det blev då beslutat att jag skulle bli igångsatt. Jag fick in ett dropp som skulle få igång värkarna och värkarna började ta fart. Jag tyckte det var så jobbigt och hade svårt att både prata och ge någon större kontakt till både Tobbe och mamma. Då och då gav jag ifrån mig ett ljud och bad om antingen vatten eller lipsyl. Efter en liten stund går bebisens hjärtljud ner och flera barnmorskor kommer in och ställer sig runt sängen, grejar med maskinerna och ger mig ännu en spruta för att stoppa värkarna. Jag får en enorm hjärtklappning och en liten stund senare kände jag hur jag kunde kontrollera värkarna och bebisen hjärtljud gick upp igen.

Det blev en lång natt. Mamma och Tobbe fick en säng bäddad och turades om att sitta vid mig medans den andra sov. Klockan tolv kom barnmorskan in för att göra yttligare en undersökning, jag hade nu öppnat mig 3 cm och hon tyckte det var dags för ryggmägsbedövningen. Några minuter senare kom narkosläkaren och satte epuduralen, det tog inte lång tid innan jag började känna av bedövningen. Jag kände mig levande igen. Medans den gjorde sin värkan passade jag på att försöka sova några timmar, med lustgasen i högsta hugg.

Klockan nio kom barnmorskan in för att göra en ny undersökning. Fortfarande 3 cm. Strax därefter kom narkosläkaren för att lägga epuduralen en gång till. Barnmorskan bad oss ställa oss in på en lång dag och att det var en bra bit kvar innan vi skulle vara färdiga här. Som tur var hade jag fullt upp med att koncentrera mig på värkarna och suga in lustgasen att jag inte hörde vad hon sa. Men det räckte med det. Några timmar senare blev det ett nytt försök med igångsättning, denna gången gick det mycket bättre. På ca en timma hade jag öppnat mig ifrån 3 cm till 8 cm och efter yttligare en timma kom krystvärkarna. Barnmorskan bad mig vänta med att krysta eftersom att jag fortfarande inte hade öppnat mig helt och "kanterna" för att bebisens huvud skulle komma förbi, fortfarande inte hade gått upp helt. Hon gjorde en ny undersökning och försökte hjälpa till med att trycka upp kanterna. Men nu kunde jag inte hålla tillbaka längre och kände hur det tryckte på, jag började krysta. Jag skrek, vred och vände på mig, slog i sängen, drog i Tobbe, bad om vatten och flera gånger vände jag mig emot mamma och bad henne döda mig. Jag kände paniken. Jag hade ställt mig in på att det skulle göra ont men hade aldrig kunnat föreställa mig denna smärtan. Jag skulle inte överleva. Det kändes som att hela kroppen höll på att gå sönder på mig och jag skulle spricka i bitar. Miljoner tankar hann passera genom huvudet på mig och samtidigt försökte jag fokusera på att krysta och tänkte att desto fortare jag gör detta, desto fortare är det över. 2 timmar senare börjar krafterna ta slut, barnmorskan tar då beslut om akut kejsarsnitt och ber den ena sköterskan gå och ringa efter en läkare. Under den korta stunden går bebisens hjärtljud ner ifrån 140 till 40 och sedan till 0. Jag hade ingen uppfattning alls om vad som hände och hade fullt upp med att koncentrera mig att jag ville ha ut honom NU! Att vänta på läkaren som skulle göra kejsarsnittet fanns det ingen tid för. Barnmorskan får hjälpa till och klipper mig för att han lättare ska komma ut, och mycket riktigt så fungerade det. Klockan 15.23 har vi fått en son. Världens finaste lilla kille. Eftersom att hjärtljuden stod som frågetecken när han föddes, var han slö när han kom ut. Jag var fortfarande inte i tillstånd för att förstå vad som händer. Tobias fick snabbt hjälpa till att klippa navelsträngen innan dom bär ut han för att få liv i honom. Några minuter senare kommer dom tillbaka med våran lilla kille och äntligen fick jag upp honom på mitt bröst. Han skrek inte utan bjöd på massa små söta ljud. Nu grät vi glädjetårar allihopa.

En liten stund senare är det dags att få ut moderkakan och eftersom att jag hade blivit klippt förlorade jag mycket blod. I dryga 25 minuter låg jag och försökte krysta men krystvärkarna började avta och gjorde det omöjligt för mig. Barnmorskan var fortfarande lugn och sa att vi skulle försöka om ett par minuter igen. Jag fick masserat magen, upp med en värmedyna och fortsatte krysta men det gick inte. Efter flera försök kom läkaren in, han höjde rösten och helt plötsligt hade jag fått lämna allihopa för att åka ner på operation. Jag hade under den korta tiden förlorat 2,6 liter blod, min puls var uppe på 155 och jag var påväg att bli medvetsslös. Väl inne i operationssalen kunde jag inte röra mig, jag hade sladdat genom näsan, armar och ryggen som ledde till olika maskiner. Rummet kändes fullt av människor men exakt hur många dom var har jag ingen uppfattning om. Eftersom att jag inte har läst min förlossningsjournal än och att det vid detta tillfället var ganska suddigt kan jag inte säga så mycket om det. Jag minns inte om jag blev sövd eller var vaken. Det kändes som att operationen gick jättefort och tog enstaka minuter, men när jag flyttades för uppvaktning på intensivavdelningen blev jag parkerad precis bredvid en klocka och reagerade på att det redan hade hunnit gå 3 timmar. Jag bröt ihop och tänkte att min lilla kille redan har hunnit bli 3 timmar och inte nog med det skulle jag behöva ligga här för observation yttligare en timma. Jag försökte vila men fick ingen ro och kände mig bara stressad. Jag var ledsen över hela situationen och att ingenting hade blivit som vi hade planerat. Nu skulle vi ju ha legat på förlossningen och myst med familjen, allihopa. Var lyckliga och fått fika serverat med flagga och ringt runt till släkt och vänner för att berätta om våran lilla kille. Jag visste inte ens vad han vägde, hur lång han var och hade knappt hunnit få någon bild av hur han såg ut. En stund senare kom läkaren tillbaka för att kolla mina värden och konstaterade då att allting var stabilt och att jag kunde få åka upp till mina killar redan nu. Det tog en liten stund innan jag blev förflyttat till bb-avdelningen och Tobias var fortfarande med Melwin på förlossningen. Efter en stund kom han in i rummet med Melwin i famnen, inlindad i ett litet babytäcke och med en söt mössa på huvudet. För första gången var vi ensamma med våran son, som var så perfekt. Jag fick upp honom på mitt bröst. Han sög på tummen så vi provade lägga honom vid mitt bröst och han tog det jättebra med en gång.

Nu är han äntligen här. Detta som vi hade väntat på i 9 månader. Det var några otroligt tuffa och hårda dagar, men oj så värt det! Jag har aldrig känt en sån här kärlek innan, den är så stark, både för Melwin och för Tobias. Dom betyder verkligen allt för mig!